Programberedningens verksamhetsrapport 2009
Programberedningen
Programberedningens uppdrag som omfattar hela länet, är att öka kunskapen om patienters och närståendes behov och att förmedla dessa till landstings- fullmäktige. Programberedningen verkar även för bättre förståelse och ökad samverkan mellan verksamhetsansvariga och förtroendevalda.
Verksamhetsrapporten 2009 är ett underlag inför styrelsens beredning av landstingsplanen 2011.
Programberedningen har 11 ledamöter:
Anders Öberg (s) ordförande Birgitta Pounu (ns) Elisabeth Lindberg (s) Anna Scott (ns)
Lennart Synnergren (s) Rolf Wessel (m)
Camilla Wallin (s) Ingrid Larsson (c)
Ove Haarala (v) Katarina Morin (fp)
Marie Nyberg (mp) Jenny Grönberg, utredare
Rapportens disposition:
• Uppdraget 2009
• Kort om; Nationella riktlinjer för diabetesvård och HÖK:en - Hand- lingsöverenskommelse Diabetes Norrbotten
• Metod och återkoppling
• Programberedningens analys och slutsatser
• Referensgruppens synpunkter
• Programberedningens utvärdering samt ekonomiska redovisning
Uppdraget 2009
Diabetes (Diabetes Mellitus) är inte en utan flera olika sjukdomar med olika orsaker. Den gemensamma nämnaren är att sockerhalten i blodet är för hög.
• Vid diabetes typ 1 har kroppens egen produktion av insulin helt eller nästan helt slutat att fungera. Det är ofta unga som utvecklar typ 1 diabetes.
• Vid diabetes typ 2 kan kroppen fortfarande producera insulin, men den mängd som produceras räcker inte för kroppens öka- de behov som beror på en resistens som utvecklas mot insulin.
De båda diabetestyperna har många gemensamma drag men skiljer sig också åt på viktiga punkter, till exempel hur de behandlas och orsaken till att någon får sjukdomen.
Oavsett diabetestyp är det främsta målet med behandlingen att försöka upprätthålla en så normal blodsockernivå som möjligt.
Diabetes är en av de stora folksjukdomarna. I Sverige räknar man med att det finns cirka 400 000 människor med diabetes.
Programberedningen har under 2009 arbetat med diabetes, typ 1 och 2.
Programberedningens målgrupp i medborgardialogen har varit patienter och anhöriga som lever med diabetes.
Beredningen har under året arbetat tillsammans med en referensgrupp.
Referensgruppen 2009 består av fotvårdare, dietister, representanter från pri- märvården och specialistvård.
Programberedningen har i stor omfattning träffat patienter och anhöriga inom det aktuella området.
Nationella riktlinjer för diabetesvården
Diabetes är en folksjukdom. Cirka 40 000 personer av befolkningen har typ 1-diabetes och cirka 365 000 personer har typ 2-diabetes. Ungefär lika många beräknas ha sjukdomen oupptäckt.
Nationella riktlinjer för diabetes publicerades senast 1999. De riktlinjer So- cialstyrelsen tar fram nu skiljer sig mycket från de tidigare, bl.a. genom den mer systematiska arbetsmetoden. Dessutom fokuserar riktlinjerna i större utsträckning än tidigare på de frågor där vården behöver vägledning. Riktlin- jerna omfattar vård av vuxna både med typ 1- och typ 2-diabetes, men inte vård av barn med diabetes.
Riktlinjerna kommer att innehålla rekommendationer t.ex. om olika livsstils- åtgärder, kontroll av blodsocker, olika utbildningsinsatser, behandling vid graviditet, glukoskontroll, olika åtgärder vid hjärt-kärlsjukdomar samt kom- plikationer.
De Nationella riktlinjerna innehåller rekommendationer om prioriteringar, vilket ger sjukvården hjälp att välja ut och erbjuda den vård som gör största möjliga nytta för patienten till en rimlig kostnad. Bland annat är förebyggan- de vård och tidig upptäckt viktiga delar för att minska komplikationer hos patienterna. Genom Nationella riktlinjer får beslutsfattare bättre möjligheter att både se de behov som finns för sjukdomsgruppen och därmed även kunna fördela resurserna efter behoven. Riktlinjerna ger även förutsättningar för att vården följs upp på ett mer enhetligt och säkert sätt.
Riktlinjerna innebär att vården kan erbjuda patienterna en kunskapsbaserad och därmed en god och säker vård. Ett exempel
inom patientutbildningsområdet är att riktlinjerna granskar ett flertal olika typer av metoder för patientundervisning för att se vilken som har störst pa- tientnytta. Vården kan sedan prioritera de utbildningsmetoder som har störst effekt till en rimlig kostnad. Patienterna får tillgång till utvärderade, evi- densbaserade utbildningsmetoder och därmed ökar möjligheten för dem att uppnå en god hälsa. Riktlinjerna medför även att vården för personer med diabetes blir mer likvärdig oavsett var man bor, eftersom sjukvården får samma kunskap att utgå ifrån. (Källa: Socialstyrelsen)
Kommentar
En preliminär version av dessa riktlinjer är nu färdig. Den slutliga versio- nen beräknas vara klar december 2009.
Programberedningen förutsätter att dessa implementeras i verksamheten och därmed blir en del av Höken (se nedan).
Hur säkerställer vi att de nya nationella riktlinjerna når ut och implemen- teras i vården?
Hök – Handlingsöverenskomelse Diabetes
Landstingsledningen gav hösten 2006 "Länsgrupp Diabetesvård" i uppdrag att föreslå åtgärder för att förbättra länets diabetesvård.
Länsgruppen har tillsammans med yrkesgrupperna inom diabetesvården tagit fram en "Handläggningsöverenskommelse" (HÖK) som anger hur landsting- et finner och utreder länets diabetiker, hur landstinget erbjuder dem fortsatta kontroller, ger en optimal evidensbaserad vård samt hur landstinget följer upp diabetesvården och gör kvalitetsjämförelser. Dokumentet är antaget och godkänt i november 2007 och ska kontinuerligt uppdateras.
Gruppen har även till uppdragsgivaren redovisat en "Slutrapport" med för- slag till strukturförändringar i diabetesvården. Dokumentet är antaget och godkänt i augusti 2007.
Länsgruppen fungerar som "expertgrupp" och ska övergripande verka för att god diabetesvård bedrivs. I uppdraget ingår att vara uppdaterad, att utveckla mål och mått för diabetesvården i länet, föreslå förbättringsåtgärder samt initiera och arrangera utbildning. (Källa: Norrbottens läns landsting)
Kommentar
Utvecklandet av handlingsöverenskommelsen för diabetesvården i Norrbot- ten har varit positivt. Diabetesföreningen upplever att införandet har förbätt- rat standarden på länets diabetesvård avsevärt. Det är viktigt att Höken im- plementeras för att få en likvärdig vård i hela länet.
Hur säkerställer vi att Höken når ut i hela länet samt fortsätter att utveck- las?
Nationella Diabetesregistret NDR
NDR är både ett nationellt resultatregister för diabetesvården och ett pedagogiskt förbättringsverktyg i den fortlöpande kvalitetsprocessen vid de enskilda vårdenheterna. Enheterna kan redovisa sina resultat lättillgängligt och kontinuerligt. I kapitel 7 i patientdatalagen (SFS 2008:355) som trädde i kraft den 1 juli 2008 finns bestämmelser om regionala kvalitetsregister som omfattar patientens rätt till information för personuppgifter som behandlas i nationella kvalitetsregister och som kommer att gälla från den 1 juli 2009.
Alla enheter inom Norrbottens läns landsting som bedriver diabetesvård ska rapportera till NDR. (Källa www.ndr.nu)
Kommentar
Programberedningen erfar att vårdens rapportering till det Nationella diabetesregistret inte fungerar tillfredställande i Norrbotten.
Hur kan rapporteringen och kvaliteten av länets del till det nationella diabetesregistret öka?
Metod
Programberedningen har deltagit i föreläsningar, seminarier och konferenser för att bygga upp en kunskapsbas kring de aktuella diagnoserna.
Under 2009 har beredningen utökat och utvecklat medborgardialogen. En allt större del av ledamöternas dagar har ägnats åt att föra dialog med patienter och anhöriga. Programberedningen har ordnat egna möten med patienter och anhöriga samt deltagit på möten som ordnats runt om i länet.
Beredningen har tillsammans med Diabetesföreningen i Norrbotten anordnat träffar runt om i länet där diskussionen varit lärorik och utvecklande.
Programberedningen har medverkat på skolsköterskornas träff i Boden för att diskutera barn och unga med diabetes. Beredningen har även cyklat med en sträcka för att stödja diabetesforskningen tillsammans med
cykelbudkaveln som diabetesförbundet anordnade under sommaren 2009.
Programberedningen har också arrangerat en mycket uppskattad äventyrsdag för barn med diabetes på western farm med över 70 deltagare.
Programberedningen vill tacka Diabetesföreningen och dess medlemmar i Norrbotten samt andra informanter. De upplevelser och vittnesmål beredningen fått ta del av har varit ovärderliga för genomförandet av uppdraget.
Programberedningens analys och slutsats
Programberedningens intryck av vården för diabetiker är varierande. En del medborgare upplever vården som tillfredställande medan andra har vittnat om brister.
Programberedningens uppgift är att lyssna till och föra dialog med patienter och anhöriga för att på så sätt belysa deras synpunkter och behov. Detta ska på sikt förbättra vården för diabetiker i Norrbotten.
Analys och slutsatsdelen är uppdelad i två områden: Prevention och Diabe- tesvård. Därefter följer referensgruppens synpunkter.
Baserat på faktamaterial, medborgardialog och övrig kunskapsinhämtning har beredningen valt att lyfta några särskilt viktiga behov till landstingsfull- mäktige:
Prevention
Vad gör sjukvården för att invånarna inte ska drabbas av diabetes?
Enligt § 12 i hälso- och sjukvårdslagen ska hälso- och sjukvården arbeta för att förebygga ohälsa och i övrigt verka för en god hälsa hos hela befolkning- en. I patient – och anhörig kontakt bör sjukdomsförebyggande och hälso- främjande insatser systematiskt integreras.
Enligt den folkhälsopolitiska strategin för Norrbotten (Framtagen av lands- tinget och kommunförbundet i samverkan) ska landstinget och kommunerna arbeta förebyggande: ”Åtgärderna måste komma innan någon drabbas av ohälsa”.
Ett dilemma för hela hälso- och sjukvården är;
- Vad är individens ansvar och vilka krav kan vården ställa på patienterna?
Den främsta teorin kring varför diabetes blir allt vanligare är ett antal livs- stilsfaktorer vilken tros vara den största ”boven i dramat”.
Den västerländska livsstilen har medfört en ökad urbanisering, fysisk inakti- vitet samt ohälsosamma matvanor och rökning – vilket i sin tur medför stora risker att drabbas av ohälsa till exempel diabetes.
I arbetet med att ta fram behovsbilden för Norrbotten har en av beredningens ständiga frågor varit; Hur skulle ett förebyggande arbete kunna ske för att förhindra att fler kommer att få diagnosen diabetes i framtiden?
Det finns därför starka skäl att redan nu identifiera alla tänkbara preventiva metoder för en ökad medvetenhet och kunskap om hur vården kan bidra till att dämpa ökningen av antalet personer som kommer att få diabetes såväl som hur individen kan bedriva egenvård för att inte drabbas.
Behovsbilden
Patienter och anhöriga upplever att informationen kring diabetes generellt är bristfällig. Många föräldrar efterfrågar bättre information under förskole- och skolåldern. Man upplever också att vården ha otillräckliga kunskaper när man söker vård för misstänkt diabetes.
Analys och slutsats
Att helt minska och förhoppningsvis även delvis kunna förhindra att männi- skor drabbas av diabetes typ 2 kanske inte är möjligt. Möjligheten finns idag att identifiera och kartlägga de personer som finns i den såkallade riskgrup- pen med högt blodtryck, bukfetma, känd hjärt- kärl sjukdom eller personer med diabetes i släkten.
Programberedningen anser att patienter och anhöriga har rätt till en god och tillräcklig information i ett försök att hindra uppkomsten av diabetes i länet.
Här bör riskgruppen vid mötet med vården få möjlighet till ett samtal hur de själva aktivt kan påverka sin situation genom sitt val av mat, motion och al- kohol och tobaksvanor, samt ställa frågor runt sin livssituation.
Beredningen menar vidare att samtal kring livsstilsfrågor skall grundläggs redan som barn och ungdom, ett val som inte är så lätt att göra som ung utan ett stöd från föräldrar och vuxna i barns närhet är ett måste.
Utifrån att det går att identifiera riskgrupperna finns det möjlighet att sätta in och göra riktade åtgärder för att på ett tidigt stadium uppmärksamma tenden- ser till en framtida diagnos. Ett exempel på detta kan vara graviditetsdiabetes som kan utvecklas till typ 2 diabetes på sikt.
Hur kan vården aktivt arbeta för att förebygga uppkomsten av diabetes?
Hur kan vården nå unga för samtal kring livsstilsfrågor?
Diabetesvården
Hur kan vården hjälpa mig att på bästa sätt leva med min sjukdom?
Mötet med patienten och information
Patienter och anhöriga vill mötas av respekt och förståelse när de söker vård, det är viktigt att man får en bra kontakt med personalen och att de lyssnar både på patienten och dennes anhöriga.
Generellt anser föräldrarna till barn med diabetes att vården för barn och ungdomar fungerar väldigt bra. En del föräldrar med diabetesbarn har dock upplevt att vården skuldbelägger dem för barnets diagnos och att de anses bära ansvaret för att barnet drabbats av sjukdomen.
Patienter och anhöriga upplever att det inte finns tillräcklig kunskap om dia- betiker och deras behov hos vårdcentralerna och akutmottagningarna i länet när man söker vård för en annan sjukdom. Här finns det stora skillnader mel- lan olika orter.
Många upplever svårigheter att känna tillit och förtroende för vården när de möter ny personal under varje besök hos vården. En kontinuitet kring perso- nalförsörjningen behövs för att förtroendet ska finnas.
Tidigare hade vården en såkallad ”Diabetesskola” för patienter och anhöriga som skulle lära dem att leva med sjukdomen, detta direkt efter man fått sin diagnos. Denna utbildning finns inte kvar men många patienter och anhöriga anser att den bör återinrättas. Diabetesföreningen vill väldigt gärna hjälpa till med att återinföra diabetesskolan då de anser att det är viktigt för gruppen
med uppdaterande och återkommande utbildningstillfällen.
Patienter och anhöriga anser också att man bör uppmanas av vården att ta med en anhörig vid läkarbesöken, särskilt vid beskedet.
En del patienter berättar att deras diabetes uppstått som en biverkning av mediciner. Information till patienter och anhöriga om denna risk saknas an- ser de drabbade patienterna.
Analys och slutsats
Programberedningen anser att ett respektfullt bemötande där personalen lyssnar till patienten såväl som de anhöriga bör vara en självklarhet.
Programberedningen vidhåller att vårdcentralerna och akutmottagningar bör ha den kunskap som behövs för att på ett professionellt sätt kunna bemöta patienterna. Beredningen upplever att väldigt många länsbor är nöjda med sin diabetesvård men att en fortsatt utveckling behövs för att utjämna de olikheter inom diabetesvården som finns inom länet.
Förtroendet för vården är väsentligt för en god vård i länet och åtgärder bör tas för att patienten ska känns förtroende för sin vårdgivare.
Programberedningen förespråkar återinförandet av diabetesskolan för att på detta sätt rusta patienter och deras anhöriga med den kunskap de behöver för att kunna leva med sin sjukdom. Diabetesskolan bör innefatta träff med die- tist, kunskap om att sköta och vårda sina fötter, råd för att lära sig att motio- nera utifrån förmåga och möjlighet samt olika former av träffar med andra som fått samma diagnos. Beredningen anser vidare att diabetesförbundet kan bidra med viktig kunskap och erfarenhet som bör tas tillvara.
Beredningen anser att information kring diabetes som biverkning av medici- ner är en självklarhet.
Beredningen kan konstatera att kontinuiteten mellan vårdens aktörer och pa- tienter är en viktig fråga för både patienter och anhöriga. Detta gör att det ökade behovet av kontinuitet i kontakten med läkare, diabetessköterskor och dietister bör mötas så att kommunikationen mellan vården och brukaren un- derlättas.
Kommunikation
Patienter och anhöriga upplever svårigheter att komma i kontakt med vården, särskilt diabetessköterskan, under semesterperioder. Svårigheterna upplevs olika beroende på vart i länet du är bosatt.
Patienter och anhöriga tycker att kontakten mellan vårdcentralerna och sjuk- husets specialistvård inte fungerar som den bör, de upplever ofta att informa- tion som skulle ha skickats mellan de olika instanserna inte kommit fram eller är felaktiga.
Analys och slutsats
Beredningen menar att en direkt kontakt med diabetessköterskan på hem orten för råd och stöd bör vara en självklarhet, oavsett tid på året eller var i länet man är bosatt. Åtgärder bör tas för att information om patientens till- stånd kan delas av aktuella vårdinstanser.
Hur kan man säkerställa en mer likvärdig vård oavsett var man är bosatt i länet?
Hur kan vården säkerställa en kontinuitet bland vårdpersonalen?
Hur kan vården samarbeta med patient- och anhörigföreningar på ett bättre sätt?
Hur kan kommunikationen mellan vårdcentralerna och sjukhusen för- bättras?
Skulle fler diabetessköterskor och dietister öka kvalitén på diabetesvården?
Vilka åtgärder måste tas för att länets diabetiker ska få tillgång till råd och stöd av dietist?
Ögonvård, fotvård, tandvård
Patienterna anser att kontroller och uppföljning av ögonstatus för diabetiker i länet är tillräcklig.
Patienterna tycker generellt att kvinnor är bättre på att själva ta hand om sina fötter än män, därför nyttjar fler män än kvinnor fotvården. Patienterna kon- staterar även att alla orter inte har någon fotvård och att detta ibland medför långa resor.
Patienter och anhöriga anser att tryckkammaren för behandling av fötter på Sunderby sjukhus bör tas i bruk (se kommentar senare).
Patienterna anser att kontroller och uppföljning av tandvården för diabetiker i länet är tillräcklig, de allra flesta är väldigt nöjd med sin tandvården.
Analys och slutsats
Programberedningen kan konstatera att tandvården, fotvården och ögonvår- den i länet ofta fungerar tillfredställande men stora lokala skillnader finns.
Skulle ett samarbete i såkallade ”team” bestående av läkare, sköterskor, dietister, fotvårdare och tandläkare förbättra vården för diabetiker?
Hur arbetar tandvården för att uppmärksamma diabetespatienters behov?
Hjälpmedel
Patienter och anhöriga menar att landstinget ofta prioriterar ett lägre pris på hjälpmedel såsom insulinpumpar och teststickor snarare än kvalité på pro- dukterna. De anser att landstinget ofta byter märken på produkterna vilket ställer till problem för patienterna. Dessa byten innebär exempelvis extra arbete för brukarna som hela tiden måste lära sig hur de nya pumparna fun- gerar.
Patienter och anhöriga saknar en kanal för information kring forskning och vilka nya hjälpmedel som finns tillgängliga på marknaden.
Patienter och anhöriga anser att utlämningen av hjälpmedel på vårdcentra- lerna inte fungerar bra. För många patienter innebär det många och långa resor till närmsta utlämningsställe. Vissa redogör för att de till och med mås- te ta ledigt från jobbet för att åka och hämta olika hjälpmedel.
Tidigare har patienterna kunnat hämta exempelvis sprutor på apoteket vilket många vill återinföra.
Analys och slutsats
Programberedningen anser att patienter bör ha möjlighet att hämta ut sina hjälpmedel så nära sin bostadsort som möjligt och utanför kontorstid.
Hur kan landstinget skapa bättre förutsättningar och öka tillgängligheten för nödvändiga hjälpmedel till diabetespatienter?
Diabetes bland barn och ungdomar
Föräldrarna till barn och unga med diabetes anser generellt att vården för barn med diabetes många gånger fungerar bättre än vården för vuxna med diabetes.
Man anser dock att samarbetet mellan sjukvården och skolhälsovården måste förbättras, personalen inom barnomsorgen behöver mer kunskap om diabe- tes. Det engagemang och den förståelse som finns bland skolsköterskor och barnomsorgens personal är ofta på frivilligbasis och inte bestämmelser och regler från landsting eller kommun.
Föräldrarna anser att diabetesvården för barn och ungdomar i första hand bör gå att lösa på hemorten för att förskona barnen från långa resor och försvå- rande av möjligheten av att kunna leva utan att sjukdomen ska bli ett hinder i vardagen. De anser vidare att barn och ungdomar bör få fortlöpande kost- och träningslära för att bättre kunna handskas med sin sjukdom allt eftersom de blir äldre.
Analys och slutsats
Programberedningen anser att åtgärder bör tas för att förbättra och förenkla situationen för barn och unga som lever med diabetes. Programberedningen anser att landstinget i större utsträckning bör vara behjälplig kommunerna i Norrbotten med att förse skolpersonalen inom barnomsorgen med de rätta kunskaperna. Rådgivning i den dagliga skolverksamheten, stöd och hjälp saknas idag.
Beredningen anser inte att diabetesföreningen lyckats fånga upp barn och unga med diabetes och kan konstatera att det finns ett stort behov av mötes- platser för föräldrar med barn som har diabetes och även att barn och unga med diabetes får tillfälle att träffas.
Hur kan landstinget bistå med kunskap och kompetens samt vara länets kommuner behjälpliga, i att underlätta för de diabetessjuka barn och ung- domarnas vardag främst i förskolan/ skolan?
Referensgruppen
Programberedningen har istället för att bilda en ny verksamhetsgrupp använt sig av den referensgrupp som redan finns i länet då deras erfarenheter och kunskaper i ämnet är ovärderliga för arbetet.
I referensgruppen 2009 har följande medverkat: Christer Andersson (di- striktsläkare Arvidsjaur VC) Ulf Bolsöy (Överläkare medicinska specialite-
ter) Anna Granström (Enhetschef medicinska specialiteter) Eva Nyström (utredare medicinska specialiteter) Anita Pettersson (fotvården) Beatrice Pi- rak (distriktssköterska Jokkmokk VC).
Referensgruppen anser inte att vården arbetar aktivt med prevention för att hindra personer i riskgruppen att drabbas av diabetes.
Arbetet kring att förhindra en persons diabetes att förvärras i länet uppnås bäst av ”teamarbete” alltså, ett team av dietister, läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster som arbetar tillsammans kring patienten. Man möter då pati- enten med ett mer samordnat budskap.
Användandet av insulinpumpar ökar både bland vuxna och barn i Norrbot- ten. Referensgruppen anser att det är viktigt att diabetessköterskorna har lik- nande resurser i hela länet, idag har varje sköterska cirka 300-400 patienter.
Referensgruppen vill även särskilt lyfta graviditetsdiabetes som ett växande problem i länet, drabbas man av diabetes under graviditeten blir man gene- rellt typ 2 diabetiker inom 10 år.
Mötet med patienten och information
För att patienterna ska få ett bättre bemötande och bättre information före- språkar referensgruppen mer tid för fler individuella möten samt ett bättre samarbete mellan vården och patientföreningarna.
För att patienterna i länet ska få en likvärdig vård måste varje sköterska an- svara för ett färre antal patienter.
Analys och slutsats
Programberedningen instämmer med referensgruppen och anser att mer tid för det enskilda patient mötet behöver avsättas samt ett bättre samarbete mel- lan vården och patientföreningarna.
Kommunikation
Det finns stora resursskillnader i länet för diabetessköterskor. På sommaren har diabetessköterskorna lite tid att jobba med patienter och måste ibland gå in på andra avdelningar. Detta gör att det är svårare att komma i kontakt med vården under sommaren.
Idag finns det 12 dietister att tillgå i Norrbotten varav 2,2 tjänster är avsatta för diabetiker - detta innebär att diabetikerna i länet delar på 0,0073 dietister per patient.
Främsta orsaken till att Diabetesskola för patienter och anhöriga har upphört är utrymmes- och kompetensbrist. Pedagogisk kompetens är mycket viktig för att diabetesskolan ska fungera.
Efter diagnos kallas diabetikern till återträff inom 6 månader, då är insikten och kunskapen om sjukdomen fortfarande i sin linda, patienten är ofta chockad efter första mötet och tar inte till sig all information. Referensgrup- pen anser att det är väldigt viktigt att man tar med sig en anhörig vid besö- ket.
Stafettläkare – ett stort problem i samtliga delar av länet, 1 av 3 tjänster inom primärvården är vakanta. Referensgruppen befarar att denna problematik kommer att kvarstå med införandet av vårdvalet.
Analys och slutsats
Beredningen kan konstatera, i likhet med referensgruppen, att en större kon- tinuitet bland vårdpersonalen behövs för att diabetikerna i länet ska få den bästa möjliga vården. Att ta med en anhörig till sitt läkarbesök bör vara en självklarhet, om detta inte framgår ska åtgärder tas för att tydliggöra detta för patienten.
Ögonvård, fotvård, tandvård
Referensgruppen anser att ögonvården och fotvården fungerar bra
Referensgruppen berättar att det är svårt att få fotvårdare till vården norr om Stockholm. De manliga patienterna är generellt tyngre och äldre, kvinnorna är mer ofta noga med sina fötter och behöver således inte fotvård lika ofta.
Användandet av tryckkammare gör att sår på fötterna läker snabbare, i värsta fall kan såren, utan behandling, leda till amputation. Det finns en tryckkam- mare på Sunderby sjukhus som inte används på grund av att det inte finns kompetens för att ta den i bruk.
Analys och slutsats
Programberedningen kan konstatera att tandvården, fotvården och ögonvår- den i länet fungerar tillfredställande.
Hjälpmedel
Referensgruppen menar att det finns en stor skillnad mellan behov och efter- frågan från patienterna. Kostnaden för testmaterial är idag lika höga som kostnaden för medicinering. Rekommendationen från vården för frekvensen av teststicksprover har begränsats i och med att det inte finns någon säker evidens vad gäller tester i högre grad.
Fysisk aktivitet på recept (FAR) nyttjas väldigt bra bland barn med diabetes vilket ger en mindre konsumtion av läkemedel Ett bra samarbete mellan vår- den och idrottsföreningarna finns.
Matordination på recept (MOR) bör nyttjas bättre anser referensgruppen.
Förslag
Programberedningen föreslår att landstingsfullmäktige beslutar att uppdra åt landstingsstyrelsen:
• Att föreslå åtgärder som tillgodoser de behov beredningen uppmärk- sammat.
Återkoppling
Under året har en fortlöpande återkopplingsverksamhet genomförts gällande uppdraget 2008 (Barn och ungas psykiska ohälsa). Aktiviteter har genom- förts i olika delar av länet för att informera patienter och anhöriga om hur rapporten utformades, vad styrelsen svarade och vad som händer framöver.
Programberedningen har under september månad genomfört en konstutställ- ning med föreläsningar kring ämnet psykisk ohälsa på Norrbottens Museum tillsammans med Attention Norrbotten. Under våren har vi även träffat bröstcancerföreningen för återkoppling av uppdraget 2007.
Programberedningen kommer under 2010 kontinuerligt att hålla fullmäktige
informerade om de återkopplingsaktiviteter som genomförs.
Utvärdering av beredningens arbete
Programberedningen har utvärderat arbetet enligt de mål som beskrivs i verksamhetsplanen 2009:
Programberedningen anser att de under året har lärt sig mycket och att sam- arbetet i gruppen har fungerat väldigt bra.
Samarbetet med de patient- och anhörigföreningar man kommit i kontakt med har varit bra och givande. Föreningarna har upplevt mötet med lands- tingspolitiker som positivt och dialogen har varit utvecklande vid mötena som anordnats runt om i länet.
Det nya materialet som införskaffats till beredningen under 2008,foldrar med information om beredningens arbete tillsammans med ett vykort där med- borgare skickar in sina åsikter till beredningen, har använts flitigt och har gett ett gott resultat.
Beredningen har även vissa områden där man vill fortsätta utveckla effektiva metoder. Ett exempel på detta är hur man bättre ska nå fler patienter och de- ras anhöriga, speciellt på små orter. Beredningen vill inför nästa år fokusera på att möta patienter och anhöriga som inte engagerar sig i de olika före- ningarna runt om i länet.
Ett annat utvecklingsområde är att fortsätta arbeta för att spridningen av dia- logen ska bli likvärdig över länet. Dock har denna förbättrats i jämförelse med dialogen under förra årets uppdrag.
Ekonomisk redovisning
Fördelningsområden Budget Utfall Resultat
Arvoden och om- kostnader
916 032 345 179 570 853
Omkostnader för aktiviteter
150 000 83 151 66 849
Verksamhetsgruppen Innefattas i Arvoden och om- kostnader
(2224kr)
Summa 1 066 032 428 330 637 702
Ekonomiska redovisningen avser perioden 081101-090930 (Observera redo- visningsperioden).
Ledamöternas aktiviteter
Antalet dagar som de 11 ledamöterna sammanlagt ägnat åt beredningsarbete
Genomsnitt arbetade dagar/ledamot
118,5 10,77 Redovisad period 081101-090930 (observera redovisningsperioden).
